Pojken försämras tydligt och vi har absolut inget mer vi kan göra för honom

Idag ska jag försöka berätta om dagen rent sakligt eftersom mina känslor kring det förfärliga dödsfallet är identiska med Fredriks.

Kristina, Maria och jag var ute och promenerade när Nelson ringde och bad oss komma till sjukhuset. En ca 7-årig pojke låg i säng 17 och såg förfärligt sjuk ut. Han var mycket blek, blodvärdet var 35 men jag bedömde det som lägre. Han hade för lite syre i blodet. Över båda lungor hörde man biljud som man har mycket vätska på lungorna (lungödem). Han var ordentligt svullen i ansiktet. Han var tydligt nackstel som vid hjärnhinneinflammation. Han var medvetslös Dessutom tedde han sig infekterad som vid blodförgiftning. Vi startade förstås omedelbart med flera sorters behandling. Han fick kateter. Initialt blev han bättre men efter en stund blev han åter försämrad. Ingen som helst urinproduktion. Mycket äggvita i den urin vi tömt ur blåsan. Pojken fick ökande mängder urindrivande i ett blodkärl. Inget resultat. Pojken försämras tydligt och vi har absolut inget mer vi kan göra för honom. Jabbie och jag talar med den de kloka och fina kvinnorna, mamman och mormodern. Dom vill gärna ta hem pojken så att han får avlida hemma. Vi kör hem honom med ambulans. Han försämras under färden hem, men lever fortfarande när man bär in honom. Så fruktansvärt förfärligt.