Hade det gått så hade jag åkt hem nu. Otroligt barnslig reaktion, men det är så det känns. I morgon eller kanske om en timme känns det annorlunda, men inte nu.
Vad har hänt? Barnavdelningen ringde klockan 21.33, svensk tid 23.33. Dom berättade att en patient hade kommit in och var redan omhändertagen. Jag får snabbt dit och hittar en ca 12-årig pojke i säng 18. Han är djupt medvetslös och krampar en aning. Föräldrarna berättar att han var ute och lekte i mörkret när han plötsligt kom in och trodde att han blivit biten i högra pekfingret. Föräldrarna körde direkt till sjukhuset. Han blev medvetslös under den korta vägen.
Efter en stund försämras pojken snabbt i sin andning. Akututrustningen ligger inte på rätt ställen, men jag har plockat ihop allt och när han slutat andas, vilket han gör ca 20 minuter efter att jag kommit dit. Jag har turen att Alex är på avdelningen och jag ber honom stanna.
När pojken slutar andas försöker Alex blåsa ner luft men det är tvärstopp. Hela bröstkorgen krampar. Bara en massa slem kommer upp. Jag lyckas inte få ner mer än otillräcklig mängd luft när jag försöker. Får ner en slang i halsen på honom men mottrycket är för högt och efter en liten stund sjunker hjärtfrekvensen och vi ger upp. Båda föräldrarnas förtvivlan är obeskrivlig.
En så vidrig historia. Jag önskar att vi hade motgift men sedan Sanofi slutade tillverka motgift finns det inte att få tag i till rimligt pris. Läkare utan gränser har påtalat detta ett flertal gånger man utan resultat. En liten pojke i Afrika ger väl inte tillräckligt med vinst. Förlåt men just nu är jag inte nyanserad.
Lasse
Leave a Reply