Kamakwie dag 10. Dagarna här är ganska oförutsägbara än så länge. När det är lugnt har jag passat på att samtala med folk som varit här en längre tid och känner till sjukhuset och området. Jag har fått väldigt gott bemötande och folk uppskattar om man visar lite intresse. Dr Lars är respekterad och älskad häromkring. En nigeriansk läkare förklarar att det är vanligt och icke straffbart med kvinnlig omskärelse i Sierra Leone till skillnad från hans eget hemland. Traditionen verkar starkare här och är egentligen inte förknippad till någon religion men vanligare i vissa folkslag. Han berättar vidare att han vid ett tillfälle fick in en gravid kvinna som just blivit omskuren då barnet inte fick födas genom en oren passage. Hon inkom svårt anemisk närmast i chock efter tre dagars blödning långt ute på landsbygden. Efter observation och fyra påsars blodtransfusion tyckte hennes anhöriga att hon var ok och tog med henne oförlöst tillbaka till hemmet. Efter sådana historier känns det skönt att jobba med barn här där vi än så länge sluppit se konsekvenser av liknande övergrepp. Pojken som Lars skrev om med oerhört svåra indragningar samt obstruktivitet är nu osannolikt mycket bättre och klarade sig utan syrgas när vi gick ifrån avdelningen igår. Även aptiten har återvänt. Han har fått nästan bredast tänkbara astmabehandling samt mängder av kortison och enstaka adrenalininhalationer och injektioner. Då jag såg honom för tre nätter sedan var jag övertygad om att han upplevde sina sista timmar. Skinnet på överkroppen sögs in på varje andetag och skapade djupa gropar kring halskärl och nyckelben. Andningsförsöken lät som någon slags omvänd snarkning, pojken var fruktansvärt hes och ville slita av sig syrgasgrimma samt klättra ur sängen. Någon värre ångest är svår att föreställa sig och min stora skräck var att han fått någon främmande kropp i luftstrupen som höll på att täppas till med ytterligare inflammation. Vårt förråd av adrenalin har varit mycket sparsamt och att skapa en konstgjord luftväg med nödtrakeotomi är inget genomförbart alternativ här.
Vi tror och hoppas att faran nu är över och pojkens anhöriga sken upp och tackade oss igår. Förhoppningsvis sprider sig deras berättelse till vänner och bekanta och ökar tilltron till vårt sjukhus för lokalbefolkningen. Sist men inte minst har vi fått in en flicka med kraftig misstanke om en för svenska ögon minst sagt sällsynt diagnos. Magnifik svullnad som spridit sig otäckt snabbt, utgående från vänster örsnibb och käkvinkel med ett vätskande sår med lite svarta inslag. Ser fint ut i svalget och i princip opåverkade tänder och trumhinnor. Ingen andningspåverkan och hon klarar att äta och dricka än så länge i princip utan bekymmer. Lars känner sig helt övertygad om vad det rör sig om, jag skulle vara mer än imponerad om någon av er känner igen det. Nu dags för frukost med malariamedicin, ta hand om er därhemma!
40 grader varma hälsningar
1. Spår av tidigare besökares presenter till fotbollsgänget
2. Flickan med ansiktssvullnaden
3. Lars med alltid så elegant klädda och kompetenta sjukhusadministratören Priscilla
Leave a Reply