He who studies medicine without books sails an uncharted sea, but he who studies medicine without patients does not go to sea at all. – sir William Osler
Torsdagen var utmattande och nedbrytande. Jag försökte installera ultraljudsmaskiner med begränsad framgång. Hjärtproben strejkade och inte heller EKG-apparaten ville ge något utslag. Mängder av patienter trillade in på avdelningen och det blev ganska hektiskt. 4-5 barn var syrgaskrävande och vi hade 3 fungerande apparater tills vi fick låna en från vuxensidan. Det är något besvärligt då de kommer önska att låna mediciner från barnavdelningen i ett senare skede, med visst fog får man medge. Patienterna fick tätt bevakas med avseende på om de verkligen behövde syrgas och om de i så fall skulle kunna tänkas dela koncentrator. Seligman har kopplat ihop syrgasslangarna med en trevägskran från ett infusionssätt på ett finurligt sätt. Ni som varit med ett tag vet att det även tillverkas hemgjord CPAP med ena änden av syrgasgrimman nertejpad under vatten. Något besvärligt för de små barn med mammor som behöver det då deras rörelseutrymme blir begränsat ungefär som en burhönas.
17-sängen är nog den värsta säng jag vet. Många små själar har lämnat oss därifrån. I skrivande stund ligger en ung pojke med spensliga ben och kämpar för livet. Han låg länge med 40 graders feber som vägrade sjunka trots mest potenta malariamedicinen, antibiotika, paracetamol, mekaniska såväl som mänskliga fläktar. Seligman har nämnt honom i tidigare inlägg. Han har även fått kombinerad behandling mot kramper men har tyvärr kvarvarande övergående ryckningar i mungipan, ett dåligt prognostiskt tecken. Hans pupiller reagerar på ljus men han har tyvärr patologiska ögonrörelser vid passiva rörelser av huvudet. Han drar några djupa suckar emellanåt och grymtar lätt vid rejäl smärtstimulering men visar ingen förbättring senaste dygnet och inga riktiga tecken på att vakna ur sitt vegetativa tillstånd. Visserligen förekommer närmast mirakulösa återkomster vid cerebral malaria men hoppet ter sig begränsat i nuläget.
Under veckan har Anders gjort en minst sagt ovärderligt insats och reparerat fyra syrgasappareter! Det kan nog inte överskattas hur viktigt det är i nuläget och framförallt hur mycket det kommer betyda under regnperioden. Att inte ens kunna erbjuda syrgas till ett barn som håller på att kvävas är en speciell sorts stress som är svår att förbereda sig på eller vänja sig vid. I går var jag på väg till avdelningen för att ordna en slang som verkar saknas till ventilatorn för att kunna ändra syrgaskoncentrationen. Väl där kunde jag inte låta bli att titta till ett par patienter som behöver pysslas med lite. Blodtransfusion till en patient och extra syrgas till den lilla flickan med svår pneumoni som Lars Senior pratat om tidigare. Det blir ett visst bekymmer att flytta runt patienterna mellan sängar för att förlängningssladdar ska räcka till och flickan får tillgång till en egen syrgaskoncentrator och en delad.
När jag väl är på väg hem ber Seligman och Jabbie mig titta till ett nytt barn. Det är en tvåårig flicka där mamman uppger feber och svaghet i två dagar. Barnet ser lite blekt ut i ögonlocket och något irritabel ungefär som de flesta barn vi träffar. Jag tänker att det är trivialt fall och att hon snart ska få komma hem efter att jag ser ett västafrikanskt normalt hb på 70. Då blir barnet plötsligt tyst och får en märklig blick och ger ingen riktig kontakt. Jag försöker undersöka nacken och märker att hon har avvikande blick åt höger som inte går att häva. Sköterskan Mr U bredvid mig börjar stasa hennes arm med gummiband för att sätta nål och jag tänker att det kanske är kramper på gång. Mycket riktigt kommer det små ryckningar i armar ben men ändå inte så fulminanta som man skulle kunna föreställa sig. Jag ordinerar kramplösande stesolid och flickan blir lugnare. Tyvärr lite väl lugn med släpiga ytliga andetag som ger en syresättning på 45%. Opålitligt värde men mycket otillfredsställande, inte gör det saken bättre att vi just övertrasserat avdelningens syrgaskonto. Jag påbörjar hjärtkompressioner och får upp syresättningen något medans Lasse Senior springer efter en ny syrgaskoncentrator. När den till slut är på plats kopplar vi på mask och vänder flickan på sidan och uppnår fin normal syresättning. Jag ber flickans mormor eller farmor komma och titta på flickan som nu andas så fint nästan utan hjälp. Vet inte hur imponerade jag tänkte de skulle bli men det känns ändå rimligt att involvera dem för att göra det hela en aning mindre dramatiskt. Kanske inte minst för min egen skull bevisa att vi fått kontroll på situationen. Jag andas ut och beger mig hemåt. På väg ut från undersökningsrummet märker jag att remmen på min sandal har gått av. Jag går barfota hem förbi tre beende muslimer på sjukhusets upphöjda betongkorridor. Jag belyser noggrant grusvägen hemåt för att inte trampa på någon skorpion eller orm. Idag tittade jag till ovan nämnda flicka på avdelningen och kunde konstatera att hon var trött, hängig och lite anemisk men hade inte ådragit sig några uppenbara skador av andningsstopp med påföljande kompressioner. Låt oss hoppas att inga fler obehagliga överraskningar väntar henne.
Jag har lärt känna ganska många karaktärer under de veckor jag befunnit mig totalt i landet. En av dem som kommit mig närmast om hjärtat är 29-årige Ben Sorie. Han arbetade tills nyligen som CHO, clinical health officer på vårt sjukhus och till stor del på barnavdelningen. Han tog emot ett av de fall som berörde mig starkast vid förra besöket, en ung mager pojke med fruktansvärda andningshinder som överlevde utan komplikationer efter en lång kamp. Vi umgicks en del utanför arbetet förra året, tittade på fotboll och pratade om livet. Hans mamma gick bort i ung ålder och med fyra syskon varav bara två har anställning får han ta ett tungt försörjningsansvar. Det kan tilläggas att hans pappa arbetade som grundskollärare i över 30 år och efter mycket möda precis lyckades få ut sin pension, motsvarande ca 5000 kr i ett engångsbelopp. Ben tjänstgör nu på läkare utan gränsers klinik för undernärda barn i Kenema på andra sidan av landet, något jag hoppas han förstår att vara stolt över. Han var på tillfälligt besök här och kom förbi och jobbade gratis på avdelningen när vi hade tolkbrist. Det känns som att vi når varandra väl trots stora brister i referensramar. Jag försökte förklara att Lars Vegas för det mesta åt veganskt, och Ben undrade om det hade något med trädgårdsmästare att göra, eller om Lars ägnade sig åt grönsaksodling. Vi råkade även bjuda Ben på sitt livs första kopp kaffe utan vår vetskap, fikakonceptet är ganska främmande här. Igår åkte Ben tillbaka till Kenema. Då jag har en liten knatte på tillväxt i Sverige kommer det med all rimlighet dröja många år tills vi ses igen. Kanske blir det första flygplan i livet som Ben får se på nära håll det som tar med honom mot Sverige.
/Arvid
En påminnelse till slut om att vår verksamhet är beroende av privata donationer och det allra bästa vi vet är månadsgivare. Titta gärna in på hemsidan eller swisha på nedanstående nummer!
=====================================
Bombali Health Development
Swish 9006552
Bankkonto 5003 10 156 03 SEB
Bankgironummer: 900-6552
Plusgiro 90 06 55-2
Leave a Reply