Jag ska berätta om en patient som kom in i går kväll.
Ett barn ska födas men förlossningen drar ut på tiden. Man vill göra kejsarsnitt men då vi inte har bränsle till den stora generatorn och man vill inte operera med pannlampor avvaktar man och barnet föds på naturligt sätt. Gravt påverkat och andas inte själv. Man rusar med barnet till avdelningen för tidigt födda barn. Jag har lagt mig, men inte somnat och går upp när jag hör att den lilla generatorn, som fortfarande har 40 liter diesel, startas. Den lilla nyfödda pojken är ordentligt blå, slapp, reagerar på stimulering har ett kraftigt blåsljud över hjärtat, har vätska på lungorna och andas inte själv. Vi får utmärkt syresättning med konstgjord andning. Den blåa färgen försvinner, men pojken har tecken på mycket allvarlig hjärnskada med bland annat stora ljusstela pupiller. Efter 40 minuter avbryter vi den konstgjorda andningen och när koldioxidhalten i kroppen börjar stiga andas pojken själv fast otillräckligt. Medicinsk bedömning: Svår hjärnskada som endast är förenlig med några timmars eller möjligen dagars liv. Anhöriga, som är sjukvårdsutbildade ber att vi fortsätter med syrgas då de är absolut övertygade att pojken då överlever.
Alternativ:
1. Vi slutar ge syrgas. Pojken dör och anhöriga kommer att vara övertygade om att vi tog livet av pojken och detta kommer bland annat att innebära att deras sorgearbete blir mycket svårare.
2. Vi ger syrgas och pojken avlider. Anhöriga klarar sig mycket bättre, men vi har kanske inte elektricitet om vi behöver det innan vi kan få bränsle till generatorn igen. Jag vet inte om vi får bränsle idag eller mycket senare.
Det som gör etiken mycket svårare är att det som är rätt hemma kan vara helt fel här och vice versa. Jag fattade det fega beslutet att använda hälften av bränslet till pojken. Han avled i natt 03:30 innan bränslet tog slut. Tidigt på morgonen fick vi ett barn som föddes i en by vecka 31 och som behövde syrgas, men tack och lov endast några timmar.
Lasse
