Jag heter Alex och arbetar som barnsjuksköterska i Stockholm, vilket jag gjort sedan 2015. Redan under grundutbildningen så fanns intresset av internationellt arbete och jag gjorde flera placeringar på sjukhus i flera länder i Afrika.
Nu har jag till min stora glädje kunnat följa med BHD till Sierra Leone vilket känns otroligt roligt, och jag ser fram emot att få lära mig mycket och att förhoppningsvis kunna bidra med något till barnsjukvården i Moyamba.
Snart har en hel vecka förflutit sedan vi kom till Sierra Leone. Veckan känns både som en evighet och som att jag bara hunnit blinka två gånger. Mycket nya intryck och så många patienter som fastnat på näthinnan. För en vecka sedan befann jag mig på ett sjukhus i Sverige med små patienter framför mig och pipande monitorer, idag har jag stått med små patienter och en dieselgenerator brummande i närheten, för att förse vissa av de små patienterna med syrgas. Det är inte helt lätt att förstå att dessa två verkligheter existerar parallellt med varandra.
Temperaturen här är hög och luftfuktigheten likaså, inte helt väsensskilt från en kuvös.
Den mesta tiden hittills har jag tillbringat på neonatalavdelningen, där bland annat den överlevande tvillingen från kejsarsnittet som Juliette Olofsson närvarade på, vårdas. Barnet är fött i omkring vecka 34 med en födelsevikt på 1600 gram. En ganska låg födelsevikt för veckan barnet är fött i men barnet mår hittills mycket bra. Efter en och en halv dag kunde mamman ta sig till sitt barn för att prova att amma det. Det låter kanske som en lång tid, men förlossningsavdelningen och neonatalen ligger så långt ifrån varandra som är fysiskt möjligt på sjukhuset, och att köra någon i rullstol den vägen är inte möjligt.
Om sjukhuset skulle ha möjlighet att flytta vårdenheterna närmare varandra skulle det minska separationen av mor och barn, och öka möjligheterna för att även barnen med sjuka mödrar skulle kunna få möjlighet att amma och att vårdas hud mot hud i större utsträckning.
