Det senaste dygnet har varit mycket emotionellt påfrestande och en känsla av hopplöshet snuddade vid mig. Men jag försöker påminna mig om att det sker mycket positiva saker också.
Redan en av de första dagarna på sjukhuset i Moyamba så tillkallades Lars till vuxenavdelningen för män och jag och resten av gänget följde med som en liten svans. (Tro det eller ej men vi har sedan dess blivit lite mer självständiga och rör oss inte längre ständigt tillsammans som en stor blek organism). På avdelningen vårdades det givetvis män, men också en pojke som var 11 år, inte riktigt vad de flesta av oss skulle kalla en man.
Pojken hade opererats någon vecka tidigare då hans tarm perforerats till följd av tyfoidfeber, en inte helt ovanlig komplikation. Operationen var lyckad men såret sprack sedemera upp och pojken var skinn och ben, förmodligen efter tyfoidfebern och det kritiska tillstånd han befunnit sig i. Så där på vuxenavdelningen satt en tunn, tunn pojke med håglösa ögon i sin säng, omkring honom fullvuxna män med alla möjliga åkommor, en av de i ett deliriöst tillstånd, skrikandes och ålandes i stora våndor. Inte riktigt något ett sjukt barn ska behöva bevittna.
Någon dag senare besökte vi avdelningen igen och pojken såg om möjligt ännu mer tärd ut och vi fick information om att föräldrarna hade det mycket tufft att få pengarna att räcka till läkemedel, dropp och till och med mat. På vuxenavdelningarna måste patienterna betala för precis allt, till och med handskar och förkläden till personalen.
En underlig sak hände strax därefter, pojken blev som genom ett trollslag plötsligt endast 9 år gammal (gränsen för att vårdas på barnavdelningen).
På barnavdelningen behöver inte föräldrarna betala för något av vården, inte heller maten som dietisten på avdelningen förskriver.
Sedan han förflyttades har jag besökt honom varje dag, och hans leende blir bredare i takt med att hans operationssår läker och vikten börjar ligga på plus. Jag ser så mycket fram emot att få vinka hejdå till honom och hans mamma när han skrivs ut från sjukhuset.
Så snälla vänner, bekanta och alla andra, hjälp till med att bidra till att barn som denna pojke kan få hjälp att bli friska och få komma hem till sina familjer! Minsta lilla summa kan vara till SÅ stor hjälp!
