Tidigt på söndagsmorgonen blev jag uppringd av Lars. Ett barn på förlossningen hade kommit ut livlöst och han hade blivit tillkallad dit. På förlossningen fanns tyvärr inte all utrustning för återupplivning av barnet så snabbt fick man springa med barnet till neonatalavdelningen, vilket ju tyvärr är på andra sidan sjukhuset. På neo hade generatorn slut på diesel vilket Lars inte hade blivit informerad om vilket ledde till att syrgas inte fanns att tillgå. Så snabbt det bara gick fick man slå över till bensingeneratorn som hade bränsle.
Fosterövervakning finns inte så det är omöjligt att säga om syrebristen redan uppstod i livmodern. Sannolikt utsattes dock barnet för syrebrist utanför livmodern då det inte kunde återupplivas omedelbart.
Jag hoppades så att barnet skulle hämta sig, det gjorde vi alla. Men igår stod det klart att det inte skulle gå bra, barnet hade fått för omfattande hjärnskador. Om inte hjärtat redan brustit i tusen bitar så gjorde det det fullständigt när vi fick reda på att mamman förlorat sin man två månader tidigare. Mamman fick oerhört fint stöd av alla sjuksköterskor som slöt upp kring henne och det var tydligt att alla var djupt berörda.
Imorse tog det lilla barnet sitt sista andetag, och några timmar senare fick mamman och mormodern åka hem med ett litet knytte inlindat i ett färggrant tyg.
Av hela mitt hjärta önskar jag att jag kunde skriva att det här var det enda barnet som dog idag, men det var det tyvärr inte.
