Många gånger har ögonen tårats lite på arbetstid, när ett nyfött barn låter hör sitt första skrik, när en patient har velat ha en kram av mig t.ex. Men aldrig tidigare har jag behövt akut gå ut från rummet för att tårarna börjat spruta av lycka. Pojken som varit medvetslös i två dagar av sin cerebrala malaria kunde sätta sig upp med lite stöd idag. Med andra ord: han kommer att överleva!
En kvinna som varit i aktiv förlossning sedan igår blev remitterad hit från ett health center imorse då förlossningen inte fortskred och värkarbetet hade avtagit. När hon kom till sjukhuset var hjärtljuden låga och barnet var redan långt ned i förlossningskanalen. Att förbereda för ett snitt här på sjukhuset tar åtminstone en halvtimme, den tiden fanns inte. Därför beslutades det om sugklocka. Det krävdes många försök och minuterna tickade iväg och jag var övertygad om att barnet skulle vara livlöst. Därtill var det fruktansvärt att se kvinnan ha så fasansfullt ont, när hennes barn troligen inte ens skulle få chansen att leva.
Efter mycket mycket kämpande av mamman men även Tairu och barnmorskorna så kom barnet, och med avtorkning och lite lite hjälp med andningen så skrek barnet i högan skyn. Våra ögon var INTE torra efter detta. Barnet fick gå tillbaka till sin mamma efter bara några minuter, och hennes plågade ansikte blev förbytt mot ett stort leende när hon fick sitt lilla barn på bröstet. Utanför hördes den hurrande familjen som hade hört det lilla barnets skrik.
Tvillingarna som föddes med snitt igår mår båda bra, och även enlingen som kom sent igårkväll! ❤️❤️❤️
